Mobil logo 2019

När det skakar i ens grundvalar

.Det är inte alltid som man kan bestämma vad som ska ske i ens liv.

Ibland bara händer det saker som man behöver förhålla sig till, ibland är det roliga saker ibland är tråkiga saker och ibland är det så allvarligt att det uppstår ett trauma. Detta hände mig hösten 2002
 
Jag trodde väl aldrig att jag skulle bli utsatt för någonting sånt här.
Jag hade ju hela mitt liv bara tänk på att få jobba med djur, vara med djur och ta hand om djur.
 
Det är på hösten 2002 någon gång, vi har mjölkproduktion, ungefär 45 kor, och det är morgonmjölkning.

 Under natten så har det kommit en kalv (en kviga som kalvat) och när en ko är redo för att kalva så flyttar man in henne i en stor kalvningsbox. Där får hon sedan kalva i lugn och ro och fungerar allting som det ska så ha kalven kommit på benen på morgonen och druckit utav den första råmjölken och så var det precis denna dagen också.
 Den här gången var det en kviga. En kviga är en förstakalvar så hon hade aldrig någonsin haft på sig en mjölkmaskin vilket kan vara ganska skrämmande. Den suger, drar och pulserar ganska rejält i spenarna och jag har full förståelse för att det kan kännas väldigt speciellt.

Vi börjar med att vi ge henne lite mat på foderbordet såhon går fram och sticker in huvudet och låser sig samtidigt så att hon inte kan backa bakåt och sen sätter man försiktigt på en och en utav spenkopparna och pratar lugnt med henne. Det brukar inte vara så farligt egentligen för har kalven varit framme och diat så är hon lite van.
Hur som helst jag tar in mjölkmaskinen i boxen, kvigan står still och jag klappar lite på henne

 Hon äter sin mat som vi har lagt fram och allt verkar lugnt och tryggt. Jag sätter på maskinen och när jag får på den sista spenkoppen kommer det en sån sjuhelvetes spark helt utan förvarning.
 Hon står helt still och så plötsligt pang*** det är en så j**** kraftig sparke som träffar mig mitt på låret.
 
Kroppen får en chock och jag får ett blodtrycksfall och känner hur det börjar gunga under fötterna Som tur är så är Bengt med mig och liksom drar mig neråt bakåt för att jag inte ska ramla ner där precis bredvid henne.
Där och då förstår jag för första gången i mitt liv att de här djuren är fruktansvärt starka och om de sätter den sidan till som hon gjorde nu så är jag totalt chanslös.

Jag har aldrig i hela mitt liv varit rädd för mina kor och kvigor eller de travhästar som jag jobbade mycket med när jag var yngre, men denna gången var det annorlunda, den här kvigan hade på ett väldigt konkret sätt talat om för mig att att jag är tio gånger så liten som en ko, jag har 10 gånger mindre muskler och tio gånger mindre att säga till om i fysisk styrka.
 
Jag tror inte jag tänkte på det så mycket precis just då, visst jag hade fått smällar och sparkar flera gånger innan men inte alls på detta viset. Man är lite rädd och försiktig några veckor framöver men sedan går det över.
 

Man brukar säga att de gungade i grundvalarna och det var verkligen något som det gjorde. Jag hade kommit till en sån djup insikt om hur farliga dessa djuren skulle kunna vara och hela mitt ben blev blått, från troskanten och ner till foten runt om så det var riktigt rejäl smäll alltså.
 
Det är först efter några dagar, kanske någon vecka som jag inser att det är någonting som har hänt med mig. Jag är inte lika tuff längre, jag tycker det är lite läskigt när korna gör ett hastigt ryck och plötsligt så är det heller inte lika kul.

Jag har ändå en tro på att min rädsla ska gå över bara det går några veckor men när det har gått ett år och jag fortfarande är lika rädd då inser jag att där kanske inte går över.
Jag är mer eller mindre okontrollerat rädd för alla våra kossor.
 När det har gått två år då är jag helt övertygad om att det här kommer inte funka.
 Jag kan inte fortsätta såhär.
Jag kan inte driva ett företag och ta hand om djur som jag är rädd för, det funkar inte och när man är rädd för något så börjar man undvika det, så jag börjar undvika mina djur, vilket gör att de får  mindre förtroende för mig eftersom vi umgås mindre. Innan var jag hos mina kalvar och mina kvigor varje dag och gick runt där, prata med dem, klappade dem och satte mig ner och gosade.
Men nu var det inte alls kul längre och det fanns en rädsla i nästan allt jag gjorde.

När det gått tre år så kommer vi fram till att vi inte ska bygga den där nya lagår´n som vi ibland pratade om. Nej vi ska sälja korna. Vi tar ett nytt kliv ut i livet.
 
Bengt började att jobba som reservdelsman på Maskingruppen i Falkenberg och
jag startade vårt lilla B&B.
Jag vet inte vad som hade hänt med mig till slut om jag hade fortsatt att tvinga mig framåt med korna men jag kände där och då att jag var väldigt nära en farlig kant/vägg/stup eller vad du vill kalla det, efter tre år.

När jag tittar tillbaks så är jag så oerhört stolt och tacksam att vi gjorde det valet. Idag mår jag bra och driver ett fantastsikt härligt företag,
vårt B&B, där jag får träffa massa fina och underbara människor. Jag får jobba hemifrån och har möjlighet att vara med våra hundar hela dagen. Göra saker som jag brinner för. Skapa och genomföra aktiviteter med företag och privatpersoner, baka bröd och pizza i vår gamla stenugn, gjuta praliner, stöpa ljus och ta hand om och vårda vår fina gård med en underbar historia. Att få skapa en vacker plats där du kan få landa, sänka dina axlar och dra djupa andetag.

Kommentera gärna: